Personalkrisen pågår nu!
Debattartikeln publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren. Läs den via denna länk (öppnas i ny flik) eller nedan.
I början på 2000-talet gjordes en omfattande utredning av vart Sverige var på väg på lång sikt. Den berättade för de som ville lyssna att från 2010-2015 och framåt skulle färre och färre behöva försörja fler och fler, till följd av att efterkrigstidens stora barnkullar gick i pension och blev mer vårdkrävande, samt att de inte ersattes i arbetskraften i samma utsträckning av nya barngrupper.
Konsekvenserna av detta resonemang beskrevs i första hand som en ekonomisk utmaning – antalet människor i arbetsför ålder behövde med sina inbetalade skattemedel försörja allt fler pensionärer och andra i behov av samhälleliga insatser.
Det vi ser hända nu är en effekt till: Det saknas människor på svensk arbetsmarknad. Det saknas huvuden och händer — såväl i offentlig som i privat sektor. Svårigheterna att få tag på personal beskrivs nu som det enskilt största tillväxthindret — inte infrastruktur, inte elbristen, inte kapital, utan personal.
Detta är synnerligen sant i norra Sverige, och problemen förvärras för att regeringen hittills har gjort vad de kunnat för att göra situationen svårare. Nya obegripliga regler för arbetskraftsinvandring, nedskärningar i vuxenutbildningen, fortsatt privatiserad arbetsmarknadspolitik och många andra illa genomtänkta förslag lägger lök på laxen.
I närtid är alltså arbetsgivarna, såväl offentliga som privata, i princip utlämnade till att försöka lösa problemen på egen hand — trots att de är ett reellt hot mot Sveriges ekonomi, och i vårt fall, mot uppfyllandet av Parisavtalet.
Och vi backar förstås inte från en utmaning. Men konsekvenserna av den här krisen kommer att innebära att alla arbetsgivare behöver använda sig av många olika strategier, så även kommunen och regionen. Det kommer att märkas.
gymnasie- och vuxenutbildningsnämndens ordförande vid Umeå kommun
Senast uppdaterad: måndag 8 maj 2023
